Port Arthur

Varje morgon när jag åker 16 bussen till Lindholmen så åker jag förbi en lokal krog som har det namnet "Port Arthur". Namnet kittlar hos mig en tanke om hamnstaden Göteborg. En stad som i tanken påminner om introscenen i James Camerons Titanic från 1997. En stad där det myllrar av ljud och världen bara är en båtresa bort. Där Port Arthur är en plats för arbetare att stirra ner i en öl och glömma bort att deras kroppar slits ut i hamnen.
Jag har aldrig tidigare besökt Port Arthur men så igår pratade jag med min kollega Johan.... Så sagt och gjort idag bar det av från Hasselblads lokaler på Lindholmen till Port Arthur efter jobbet för att avnjuta en öl och snacka skit helt enkelt.

När man närmar sig så ser man först dagiset på ena sidan av vägen och på andra sidan ett rött hus med... Tro det eller ej gröna knutar som om sommaren bara var en start på julen. När vi närmar oss och går upp på den nybyggda verandan är det första som slår mig skylten med en pil åt varje håll. Rökare höger och icke rökare vänster. En fin gest för folk som vill sitta ute men inte behöva få sin vårluft förpestad. Eftersom jag själv gärna tar en cigarett i samband med en öl så suckar jag lite men tycker ändå det känns som en bra ide eftersom det är jag och inte dom andra som vill röka.

Vi bestämmer oss att även om det ser ut som om regnet snart ska falla ta iallafall första ölen ute. Vi går in och möts av en lokal som är lite som en blandning av en brittisk pub och en svensk festlokal i äldre stil (har inga belägg för att det finns typiskt svenska festlokaler men det var känslan jag fick). Den blomster fyllda tapeten är sjukt snygg om jag får säga det själv och träbalkarna i taket ger en väldigt hemtrevlig känsla. Över träbalkarna hänger tunga kättingar och tanken om arbetar Göteborg slår mig igen. Det finns även som en liten balkong i rummet. Balkongen har varken en stege eller trappa upp till sig och känns nästan som en utkikskorg från ett gammalt skepp. Vi går fram till den store killen i baren, Han kanske är närmre två meter och bred som en oxe.... kanske inte en oxe men bred. Han heter Oliver och frågar oss glatt vad det får lov att vara.
Ölutbudet bjuder egentligen inte på något utöver det vanliga. Guinness, Newcastle, Falcon etc. Men vi tar oss båda en Kronenbourg. Vi konstaterar att det inte är den billigaste Kronenbourg vi druckit men kanske inte den dyraste?

Vi sätter oss på den rökfria sidan och pustar ut. Vi hamnar som man nästan alltid gör med kollegor i diskussioner om jobb. Hur kan man göra detta bättre? Vad tycker du om dom nya anställda? Borde man inte ha mitt i veckan after work oftare?
Efter en stund tystnar vi båda och ser oss omkring. Jag slås av att Port Arthur ligger fantastiskt vackert med träden och delar av gamla Göteborg precis bakom oss. Men det som får mig att nästan bli helt uppfylld av lycka är att Port Arthur ligger vid Arbetaregatan.... Fantastic!

Mer och mer folk dyker upp. Ett tjejgäng i 25års åldern på tre som tar en öl och av after work buffen som bjuds (Buffen är nästan exakt som Lilla Londons dvs klyftpotatis, köttbullar, korv, morötter, gurka och någonslags blandning av chip sdipp och rhode island dressing.). Fem medelålders som pratar om markiser och att man inte kan ha dom uppfällda när det blåser snålt.


Jag och Johan tar varsitt glas Rödvin för det utomordentliga priset 39kr (Detta gäller under deras AW vilket dom har varje vardag). Jag passar även på att gå ner den hemtrevliga trätrappan för ett besök på herrarnas. Även här slås jag av en tapet som är helt fantastisk. När jag återvänder äter vi lite klyftpotatis och pratar vinterbad något som Johan är en frekvent utövare av. Efter en stund är det dags att ta 40 minuters promenaden hem. Efter att Johan hoppat på sin buss vandrar jag hem i kvällssolen väldigt nöjd över att ha hittat min nya favorit i Hisingens utbud av krogar. Något som även bör sägas är att Port Arthur även har MusikQuiz på torsdagar vilket är något jag hemskt gärna vill gå på. I sommar kanske vi ses där och då?

På återseende och ni vet hur det är.

Ses vi aldrig mer i livet igen
Så ses vi på Hisingen

Nystart?

Nystart?

Jag har av olika anledningar inte skrivit här på månader och åter månader. Detta kan vara till någons besvikelse även om det nog mest är min besvikelse. Men så har suget kommit och jag tänkte plocka upp det här.

Detta kommer först och främst ske i form av en Serie inlägg om Vinylskivor har jag tänkt. Utformningen är inte helt självklar än men den kommer nog vara lite som sista inskriptionen om ABANDON - The Dead End. Det kommer inte vara om enbart nya album utan snarare album jag köper på mig.
Det kommer troligtvis även fyllas på med lite annat men så ser tanken ut iallafall.

Så kom ihåg nu vänner och kamrater.
Syns vi aldrig mer i livet igen så syns vi på Hisingen.

Slutet. 2011års bästa!

Såhär i början av året tänkte jag nämna något nämnvärt. Även om det är lite sent och efter alla andra då redan alla 2011 listor har legat klara ett tag och du som jag förmodligen tröttnat på det och blivit less. Men jag ska bara skriva några korta ord om 2009års bästa album.

2009??

Ja precis du hörde rätt för 2009 var året då Göteborgs alldeles egna "tungviktsmaskin" släppte sitt sista album. Ett album som sträckte sig över två fulla skivor. En resa som var och fortfarande är så förblindade vacker och släppande smärtsam. Bandet som släppte från sig något så ovanligt som en dubbelskiva var Abandon. Anledningen till att jag tar upp detta igen är att Abandon utan sångaren Johan Carlzon valde att den 25 augusti 2011 göra en minnes/release konsert för att dom släppte The Dead End igen fast på trippelvinyl. För mig blir det därför årets i särklass bästa skiva. Den enda skivan som skulle kunna mätta sig med Abandons mästerverk är Roffe Ruffs Barabas men dom är så skilda att det egentligen inte går att ställa dom mot varandra. Det enda dom har gemensamt är Götet och ångest vilket är något båda levererar med bravur. Men Roffe når inte lika långt i min bok.

 
Abandon ror sig som ett gemensamt organiskt vidunder genom The Dead End. Det känns lite som att bli överkörd av en ångvält att lyssna igenom skivan. Och där föra albumet In Reality We Suffer var så fylld av smärtan av att vara fast här och ångesten över att tryckas tillbaka av omvärlden. Helt enkelt ett soundtrack till din värsta bakfylleångest. Då är The Dead End inte lika renodlat arg och stundande i sitt långsamma undergångs maskineri utan mer uppgiven och accepterande. För det som uttrycks är just uppgivenhet och en förståelse att allt är riktigt jävla skitigt.

Oavsett så är det ett fantastiskt album och har du en böjelse för långsam tung musik är detta ett album du måste kolla upp!

Det verkar som om dom har några exemplar kvar på blackstarfoundation så passa på.
Jag länkar direkt till albumet här Abandon - The Dead End 3xLP

Jag är en av dom som överlag gillar turbaserade strider så som i klassiska japanska rollspel som Final Fantasy eller Pokemon eller varför inte rutnät som gamla Incubation. Och inte ha ett tärningssystem väl gömt bakom "flashiga" strider så som det ofta är i västerländska spel så som Dragon Age, Mass Effect med flera. Är det inte turbaserat ser jag hellre ett sofistikerat action utformat stridssystem som i (spelet jag nuförtiden verkar hänvisa allt till) Demons Souls och senare Dark Souls. Detta är av anledningen att det för mig tar bort ett viktigt taktiskt element som var en av grundpelarna som gjorde att jag från början föll för rollspel. Detta är och var kanske inte det viktigaste men ändå något jag nu saknar.  Jag som verkar vara den enda som känner så här har nu fått ett problem... Jag vill ha ett klassiskt J-RPG som inte har något slags mellanting så som Eternal Sonata hade. Utan klassiskt som i Final Fantasy V. Är det så att det finns en hel massa spel åt det här hållet som jag missat? och beror det isåfall på en spelpress och bloggosfär som dödförklarat denna genre för förtur åt coverbased shooters som droppar adrenalin ända ut i dom snaggade hårspetsarna och sandlådespel som bara får mig att rada upp bilar för att se hur många som går att spränga i en smäll för att sedan tröttna?

Nu ska jag inte vara helt obstinat även om jag hade velat! Det har kommit mycket nytt som är bra om inte helt fantastiskt. Bara i år har jag fått spela fightingspel som om om det var 90-tal med Marvel vs Capcom 3, Super Street Fighter IV AE och Mortal Kombat 9. Och jag har gillat andra spel i genrer jag själv bashar som Vanquish. Dom bästa serietidnings spelen har släppts i form av Batman som inte ens är någon hjälte för mig eller var innan kanske man ska säga. Och jag fick idag spelat färdigt Sonic Generation ett bra och värdigt plattformspel med en barndoms hjälte. Men var är mina JRPG?

Jag vet inte... men om någon vet så berätta..

Men medan jag väntar på det så ska jag ta och spela en av dom senaste årens mest hyllade spelserier Uncharted jag är sjukt förväntansfull men lite orolig att eldstriderna ska vara lite långdragna. Allt jag hört om denna serie är "tänk Indiana Jones och matiné film" och hade då hellre önskat spektakulära svärdstrider och användandet av det miljön erbjuder. Men jag tror att helheten kommer vara fantastisk ifall jag inte hypar upp det för mycket för mig själv (är ganska bra på det). Jag funderar på att skita i första spelet men har inte bestämt mig. Är detta dumt? Bör jag spela första med? Let me know!

Om läget. va leget?

Nu har det gått ett tag sen jag uppdatera här vilket inte var tanken från början utan beror på lite olika saker som att jag inte haft internet och har flyttat.
Men nu efter att ha spenderat gårdagen i feberfrossa och natten i feberdrömmar om elektroniska hundar som inte går att stänga av så tänkte jag uppdatera om mitt nya boende.

Jag har som sagt flyttat från andrahand i en kompis lägenhet till min första helt egna lägenhet (vilken jag planerar att aldrig flytta från). Jag bor numera i Biskopsgården tre minuter från hållplatsen Önskevädersgatan.
Yes! it is awsome!
Lägenheten är en tvåa på 56 kvadrat med fönster åt båda hållen. Jag har inte kommit i ordning helt men det börjar kännas lite som hemma. Eller ja jag börjar vänja mig på tanken att inte behöva flytta en tredje gång på två år. Så jag tänkte dela med mig av två bilder här. Den som ligger till höger här är på köket och sovrummet. Vilka ligger till höger när man kommer in.

Men jag tänkte inte vara allt för långrandig här utan faktiskt komma till något av det mest fantastiska med lägenheten vilket är utsikten. Jag överdriver nog inte om jag säger att jag har en av dom (i brist på bättre ord) fetaste utsikterna i stan. Från biskop ser man klart och tydligt Lisebergstornet och förbi men inte bara det utan Läppstiftet som nu i juletid agerar lykttorn. Ja det går att se fler av stans landmärken från mitt fönster. Men gör så att du kommer hit och tittar in istället! Espresso är det som bjuds just nu. Men inte ikväll då jag fortfarande jobbar på att bli frisk och troligtvis får stanna hemma i morgon igen. Eftersom jag fortfarande inte är helt klar utan vinglar till och blir helt slut av att göra något annat än att titta på sitcoms om ingenting, Bless Seinfeld. Fast vi får se hur det känns i morgon som sagt.

Nu ska jag ta en kopp te och se ett avsnitt till innan jag lägger mig.

PS. försök inte komponera magic lekar när du är sjuk. Det är för mycket tanke kraft involverat.

Realism

Förra fredagen i senaste avsnittet av podcasten Retroresan som återfinns på http://www.svampriket.se/ så spelades det gamla NES spelet "Rescue: The Embassy Mission". För den som missat detta fantastiska spel (som jag minns det) så är det ett spel där man är en insatsstyrka som ska stoppa ett terrordåd mot en ambassad. Spelet innefattar tre olika sorters spelläge.
Det första när man ska smyga längs en gata för att ta sig fram. Man får kasta sig mellan sökande strålkastare för att dom inte ska skjuta dig. Gömma sig bakom murar och i trappuppgångar.
I det andra ligger man på ett tak mitt emot ambassadens fasad där du vakar över dom fönster som går att se. Du ligger där för att skjuta dom terrorister som visar sina siluetter i rutorna.
Det tredje efter att du kastat dig in genom ett fönster via ett rep från husets tak är ett väldigt primitivt första persons läge där du vandrar genom alla rum och gör slut på det närvarande hotet.

Jag minns detta spel som något läskigt men extremt spännande. Jag var kanske 7 år när jag spelade det första gången och nu är det ganska många år sen senast. Och även om det var läskigt, spännande och adrenalinfyllt att smyga fram i spelets pixelvärld så är det inte det som är det starkaste minnet från detta spel utan känslan av realism. Det kanske låter konstigt nu men jag minns att jag tyckte att det såg ut som om det var på riktigt, riktiga människor i en livsfarlig situation. Jag tror att det var det som gjorde att det kändes läskigt att det var som om detta spelet från 1989 hade fångat det gråa. kalla och farliga med verkligheten.

Detta har fått mig att fundera lite extra senaste veckan runt just realism i spel. Speciellt i en tid då två av dom just nu populäraste spelen är två spel som försöker göra en så fotorealistisk bild av krig som möjligt det vill säga svenskutvecklade Battlefield 3 och amerikanska Call of Duty: Modern Warfare 3. Jag ska inte säga så mycket om dom eftersom jag inte spelat något av dom mer än BF3 betan. Men det jag funderar över är om Realism är något värt att sträva efter i spel?

För min egna del tror jag inte att det är det. Men det är ju förmodligen så att det hänger ihop mer med allt jag gillar alltså jag föredrar Sci-fi och 80-tals doftande skräck med övernaturliga Freddy Kruegers framför nästan alla andra sorters filmer. Och det samma gäller i spel. Varför undrar säkert någon stackare som läser det här.
Jo en av anledningarna är just att det realistiska kräver en massa regler och lagar som inte får brytas för då faller fasaden och inlevelsen i det. Medans i en fiktiv värld kan jag gå med på att visa saker inte fungerar eller fungerar. För att ge ett ganska enkelt exempel i spel så har vi det här med att man i näst intill alla spel dör och återuppstår som om ingenting har hänt. Detta blir problematiskt för inlevelsen och realismen iallafall i spel som just BF3 och CoD eftersom det går emot vår världs naturlag. Däremot köper jag döden återuppståendet i ett spel som Demons Souls där jag dör men det bara är kroppen och lever vidare i själform som en slags ande tills jag utifrån dom regler som gäller i den världen lyckats återfå min kropp.

Men egentligen undrar jag vad du tycker. Är realism något att eftersträva i spel? Är jag korkad och missat något helt grundläggande och behöver en lavett för att se att vi har realistiska spel och dom är fantastiska? Eller är det helt ointressant hur vida dom är realistiska eller inte?

Vad gjorde du?

Vad gjorde du i helgen?
Vilken klubb? Vilket spel? Vilken film? Vilken Musik?
Låt mig veta berätta lite snabbt om något som förgyllt helgen.

Själv har jag haft fullt upp hela helgen men den var sjukt bra och intrycks rik. Och grädden på moset som man säger var lördagskvällens fantastiska konsert.
Jo för att det var så att i lördags spelade amerikanska Wolves In The Throne Room på Hisingens egna och alldeles eminenta rock och punk häng Truckstop Alaska. Jag hade sett fram mot detta en massa men visste inte om jag skulle ha tid att gå nu när datumet flyttats från den 14e november till den 5e. Men som ni förstår så kunde jag det.. och det kommer jag vara evigt tacksam för!

Wolves in the Throne Room för den oinvigde är ett som redan sagt alltså ett Amerikanskt band som spelar Black Metal med ganska tydliga Doom influenser vilket förmodligen är bidragande till att dom huserar på skivbolaget Southern Lord som även har riktiga tungviktare som Sunn o))), Boris och Burning Witch. Bandet har även folkmusikvibbar över sig.
Detta är ett av banden jag själv spenderat otroligt mycket tid med i mina lurar senaste året och uppskattar väldigt mycket. Dom har nyss släppt en ny skiva "Celestial Lineage" som jag inte hunnit lyssna mer än kanske en två vänder på vilket var lite oroande inför spelningen (som det alltid är när det är konsert på gång och chansen är att det bara blir nytt som man inte själv kan).

Så var det dags och förväntningen nästan lyfter en ur skinnet. Det börjar med en synth som även öppnar nyaste skivans öppnings spår "Thuja Magus Imperium" innan första gitarren kommer som en varning om vad som komma skall. När det sen bryter ut i fantastiskt malande monoton men extremt melodiös och storslagen black metal är det förtrollande i brist på bättre ord.
Jag vimsar runt lite i publikhavet för att se mer och hamnar mer eller mindre ganska långt bak men precis rakt framför scenen. Här står jag sen i med ett konstant leende och gungar i takt. Scenografin med dom fem backdropsen (vad nu man kallar dom andra fyra för hängflaggor?) som går från mitten längst back och fram längs sidorna och från golv till tak med skog med ett djur på respektive. Ger en känsla som i symbios med den otroligt meditativa musiken nästintill får en att tro att man står i en skogssal mitt i natten. Vad kan jag säga att även ifall dom bara spelade låtar från den nya skivan eller rättare sagt skivan från första till sista spår om jag inte misstar mig så var det helt jävla fantastiskt.
Årets konsert för min del även om året inte är slut så vet jag inte vad som skulle toppa detta! Då har jag ändå sett band jag aldrig trodde jag skulle se som Abandon och Skitsystem.

Så lyssna och njut det här var bara för bra!

Så vad gjorde du om du inte var på Truckstop i lördags?