Port Arthur

Varje morgon när jag åker 16 bussen till Lindholmen så åker jag förbi en lokal krog som har det namnet "Port Arthur". Namnet kittlar hos mig en tanke om hamnstaden Göteborg. En stad som i tanken påminner om introscenen i James Camerons Titanic från 1997. En stad där det myllrar av ljud och världen bara är en båtresa bort. Där Port Arthur är en plats för arbetare att stirra ner i en öl och glömma bort att deras kroppar slits ut i hamnen.
Jag har aldrig tidigare besökt Port Arthur men så igår pratade jag med min kollega Johan.... Så sagt och gjort idag bar det av från Hasselblads lokaler på Lindholmen till Port Arthur efter jobbet för att avnjuta en öl och snacka skit helt enkelt.

När man närmar sig så ser man först dagiset på ena sidan av vägen och på andra sidan ett rött hus med... Tro det eller ej gröna knutar som om sommaren bara var en start på julen. När vi närmar oss och går upp på den nybyggda verandan är det första som slår mig skylten med en pil åt varje håll. Rökare höger och icke rökare vänster. En fin gest för folk som vill sitta ute men inte behöva få sin vårluft förpestad. Eftersom jag själv gärna tar en cigarett i samband med en öl så suckar jag lite men tycker ändå det känns som en bra ide eftersom det är jag och inte dom andra som vill röka.

Vi bestämmer oss att även om det ser ut som om regnet snart ska falla ta iallafall första ölen ute. Vi går in och möts av en lokal som är lite som en blandning av en brittisk pub och en svensk festlokal i äldre stil (har inga belägg för att det finns typiskt svenska festlokaler men det var känslan jag fick). Den blomster fyllda tapeten är sjukt snygg om jag får säga det själv och träbalkarna i taket ger en väldigt hemtrevlig känsla. Över träbalkarna hänger tunga kättingar och tanken om arbetar Göteborg slår mig igen. Det finns även som en liten balkong i rummet. Balkongen har varken en stege eller trappa upp till sig och känns nästan som en utkikskorg från ett gammalt skepp. Vi går fram till den store killen i baren, Han kanske är närmre två meter och bred som en oxe.... kanske inte en oxe men bred. Han heter Oliver och frågar oss glatt vad det får lov att vara.
Ölutbudet bjuder egentligen inte på något utöver det vanliga. Guinness, Newcastle, Falcon etc. Men vi tar oss båda en Kronenbourg. Vi konstaterar att det inte är den billigaste Kronenbourg vi druckit men kanske inte den dyraste?

Vi sätter oss på den rökfria sidan och pustar ut. Vi hamnar som man nästan alltid gör med kollegor i diskussioner om jobb. Hur kan man göra detta bättre? Vad tycker du om dom nya anställda? Borde man inte ha mitt i veckan after work oftare?
Efter en stund tystnar vi båda och ser oss omkring. Jag slås av att Port Arthur ligger fantastiskt vackert med träden och delar av gamla Göteborg precis bakom oss. Men det som får mig att nästan bli helt uppfylld av lycka är att Port Arthur ligger vid Arbetaregatan.... Fantastic!

Mer och mer folk dyker upp. Ett tjejgäng i 25års åldern på tre som tar en öl och av after work buffen som bjuds (Buffen är nästan exakt som Lilla Londons dvs klyftpotatis, köttbullar, korv, morötter, gurka och någonslags blandning av chip sdipp och rhode island dressing.). Fem medelålders som pratar om markiser och att man inte kan ha dom uppfällda när det blåser snålt.


Jag och Johan tar varsitt glas Rödvin för det utomordentliga priset 39kr (Detta gäller under deras AW vilket dom har varje vardag). Jag passar även på att gå ner den hemtrevliga trätrappan för ett besök på herrarnas. Även här slås jag av en tapet som är helt fantastisk. När jag återvänder äter vi lite klyftpotatis och pratar vinterbad något som Johan är en frekvent utövare av. Efter en stund är det dags att ta 40 minuters promenaden hem. Efter att Johan hoppat på sin buss vandrar jag hem i kvällssolen väldigt nöjd över att ha hittat min nya favorit i Hisingens utbud av krogar. Något som även bör sägas är att Port Arthur även har MusikQuiz på torsdagar vilket är något jag hemskt gärna vill gå på. I sommar kanske vi ses där och då?

På återseende och ni vet hur det är.

Ses vi aldrig mer i livet igen
Så ses vi på Hisingen

Nystart?

Nystart?

Jag har av olika anledningar inte skrivit här på månader och åter månader. Detta kan vara till någons besvikelse även om det nog mest är min besvikelse. Men så har suget kommit och jag tänkte plocka upp det här.

Detta kommer först och främst ske i form av en Serie inlägg om Vinylskivor har jag tänkt. Utformningen är inte helt självklar än men den kommer nog vara lite som sista inskriptionen om ABANDON - The Dead End. Det kommer inte vara om enbart nya album utan snarare album jag köper på mig.
Det kommer troligtvis även fyllas på med lite annat men så ser tanken ut iallafall.

Så kom ihåg nu vänner och kamrater.
Syns vi aldrig mer i livet igen så syns vi på Hisingen.

Om läget. va leget?

Nu har det gått ett tag sen jag uppdatera här vilket inte var tanken från början utan beror på lite olika saker som att jag inte haft internet och har flyttat.
Men nu efter att ha spenderat gårdagen i feberfrossa och natten i feberdrömmar om elektroniska hundar som inte går att stänga av så tänkte jag uppdatera om mitt nya boende.

Jag har som sagt flyttat från andrahand i en kompis lägenhet till min första helt egna lägenhet (vilken jag planerar att aldrig flytta från). Jag bor numera i Biskopsgården tre minuter från hållplatsen Önskevädersgatan.
Yes! it is awsome!
Lägenheten är en tvåa på 56 kvadrat med fönster åt båda hållen. Jag har inte kommit i ordning helt men det börjar kännas lite som hemma. Eller ja jag börjar vänja mig på tanken att inte behöva flytta en tredje gång på två år. Så jag tänkte dela med mig av två bilder här. Den som ligger till höger här är på köket och sovrummet. Vilka ligger till höger när man kommer in.

Men jag tänkte inte vara allt för långrandig här utan faktiskt komma till något av det mest fantastiska med lägenheten vilket är utsikten. Jag överdriver nog inte om jag säger att jag har en av dom (i brist på bättre ord) fetaste utsikterna i stan. Från biskop ser man klart och tydligt Lisebergstornet och förbi men inte bara det utan Läppstiftet som nu i juletid agerar lykttorn. Ja det går att se fler av stans landmärken från mitt fönster. Men gör så att du kommer hit och tittar in istället! Espresso är det som bjuds just nu. Men inte ikväll då jag fortfarande jobbar på att bli frisk och troligtvis får stanna hemma i morgon igen. Eftersom jag fortfarande inte är helt klar utan vinglar till och blir helt slut av att göra något annat än att titta på sitcoms om ingenting, Bless Seinfeld. Fast vi får se hur det känns i morgon som sagt.

Nu ska jag ta en kopp te och se ett avsnitt till innan jag lägger mig.

PS. försök inte komponera magic lekar när du är sjuk. Det är för mycket tanke kraft involverat.

Realism

Förra fredagen i senaste avsnittet av podcasten Retroresan som återfinns på http://www.svampriket.se/ så spelades det gamla NES spelet "Rescue: The Embassy Mission". För den som missat detta fantastiska spel (som jag minns det) så är det ett spel där man är en insatsstyrka som ska stoppa ett terrordåd mot en ambassad. Spelet innefattar tre olika sorters spelläge.
Det första när man ska smyga längs en gata för att ta sig fram. Man får kasta sig mellan sökande strålkastare för att dom inte ska skjuta dig. Gömma sig bakom murar och i trappuppgångar.
I det andra ligger man på ett tak mitt emot ambassadens fasad där du vakar över dom fönster som går att se. Du ligger där för att skjuta dom terrorister som visar sina siluetter i rutorna.
Det tredje efter att du kastat dig in genom ett fönster via ett rep från husets tak är ett väldigt primitivt första persons läge där du vandrar genom alla rum och gör slut på det närvarande hotet.

Jag minns detta spel som något läskigt men extremt spännande. Jag var kanske 7 år när jag spelade det första gången och nu är det ganska många år sen senast. Och även om det var läskigt, spännande och adrenalinfyllt att smyga fram i spelets pixelvärld så är det inte det som är det starkaste minnet från detta spel utan känslan av realism. Det kanske låter konstigt nu men jag minns att jag tyckte att det såg ut som om det var på riktigt, riktiga människor i en livsfarlig situation. Jag tror att det var det som gjorde att det kändes läskigt att det var som om detta spelet från 1989 hade fångat det gråa. kalla och farliga med verkligheten.

Detta har fått mig att fundera lite extra senaste veckan runt just realism i spel. Speciellt i en tid då två av dom just nu populäraste spelen är två spel som försöker göra en så fotorealistisk bild av krig som möjligt det vill säga svenskutvecklade Battlefield 3 och amerikanska Call of Duty: Modern Warfare 3. Jag ska inte säga så mycket om dom eftersom jag inte spelat något av dom mer än BF3 betan. Men det jag funderar över är om Realism är något värt att sträva efter i spel?

För min egna del tror jag inte att det är det. Men det är ju förmodligen så att det hänger ihop mer med allt jag gillar alltså jag föredrar Sci-fi och 80-tals doftande skräck med övernaturliga Freddy Kruegers framför nästan alla andra sorters filmer. Och det samma gäller i spel. Varför undrar säkert någon stackare som läser det här.
Jo en av anledningarna är just att det realistiska kräver en massa regler och lagar som inte får brytas för då faller fasaden och inlevelsen i det. Medans i en fiktiv värld kan jag gå med på att visa saker inte fungerar eller fungerar. För att ge ett ganska enkelt exempel i spel så har vi det här med att man i näst intill alla spel dör och återuppstår som om ingenting har hänt. Detta blir problematiskt för inlevelsen och realismen iallafall i spel som just BF3 och CoD eftersom det går emot vår världs naturlag. Däremot köper jag döden återuppståendet i ett spel som Demons Souls där jag dör men det bara är kroppen och lever vidare i själform som en slags ande tills jag utifrån dom regler som gäller i den världen lyckats återfå min kropp.

Men egentligen undrar jag vad du tycker. Är realism något att eftersträva i spel? Är jag korkad och missat något helt grundläggande och behöver en lavett för att se att vi har realistiska spel och dom är fantastiska? Eller är det helt ointressant hur vida dom är realistiska eller inte?

Att Fly.

Så då var det dags igen. Ett nytt försök att delta. Det förra har hamnat i internetets evigt växande kyrkogård där GIF animationer blivit gravstenar sov vilar vid minneslunder av bloggvrak och övergivna mötesplatser.

Jag ska presentera mig lite kort och tanken med det här.
Namn: Peter.
Ålder: 25.
Ort: Hisingen.
Jobb: Ja men allt det där är oväsentligt!

Det som betyder något i denna blogg och tillflyktsort. Är just flykten och det vill säga flykten från vardagen. Resan mot något som blivit mallen för det vi jämför verkligheten mot och refererar till för att förstå det vi ser. För efter att ha växt upp på otaliga skivor så är det svårt att inte säga att den låten beskriver hela mitt liv eller den ska jag ha på min begravning, bröllop etc. Eller filmer som förklarar hur insnöad man själv, är alla känner väl någon som sagt "jag gör också alltid top 5 listor över allt" efter High Fidelity.Eller spel som tar upp all ens vakna tanketid. Jag minns själv som grabb hur pappa slog alla rekord i mitt Tetris och hur jag själv somnade sent på nätterna med Final Fantasy 7 för att vakna upp på morgonen och bara fortsätta utan att ens ha stängt av eller gå för att äta frukost. För att senare hinna spela Zelda innan jobbet som började 06:00 till att som ännu äldre beställa egna Arkad delar från japan för att bygga min alldeles egna arkad sticka. 

Ni förstår?

Ja alltså denna bloggen är tillägnad flykten som ges genom det vi ofta refererar till som Populärkultur även kallad Skräpkultur i vissa kretsar. Det lär bli ett överhängande åsiktsmakande från min sida men även om jag får som jag tänkt en gäst skribent eller två. Samt även en tanke om folk i min närhets tankar i form av intervjuer (som inte har utformats så vi får se och hoppas). Men nu bär det av en liten lätt start som kanske kan utvecklas till något fantastiskt. Har du någon egen tanke om något som bör tas upp eller avhandlas här säg bara till! Vill du ha tankar kring Marvel och dess kaotiska universums förväxlingar säg till! Om Morrisseys outropade presidentskap för tonårsångest säg till! Om MegaMans oförmåga att anpassa sig till nutiden och det oslagbara andra spelet säg till! Vilka Podcasts som ska lyssnas på säg till! Eller något helt annat? Säg till!

Som avslutande på detta något långa och ehh ganska menlösa öppningstal så tänkte jag att tipsa alla fans eller nyfikna av den tyngre musiken om att lyssna på Hisingens alldeles egna och förbisedda "Walk Through Fire". Lyssna på deras skiva "Furthest From Heaven" titelspåret finns att ladda ner på deras hemsida http://walkthroughfire.se/ fantastisk lyssning i en av dom smutsigare musik delarna i vårt avlånga land! 




På återseende! Just det ja man får fjäska i början så tyck till och kommentera