Jag är en av dom som överlag gillar turbaserade strider så som i klassiska japanska rollspel som Final Fantasy eller Pokemon eller varför inte rutnät som gamla Incubation. Och inte ha ett tärningssystem väl gömt bakom "flashiga" strider så som det ofta är i västerländska spel så som Dragon Age, Mass Effect med flera. Är det inte turbaserat ser jag hellre ett sofistikerat action utformat stridssystem som i (spelet jag nuförtiden verkar hänvisa allt till) Demons Souls och senare Dark Souls. Detta är av anledningen att det för mig tar bort ett viktigt taktiskt element som var en av grundpelarna som gjorde att jag från början föll för rollspel. Detta är och var kanske inte det viktigaste men ändå något jag nu saknar.  Jag som verkar vara den enda som känner så här har nu fått ett problem... Jag vill ha ett klassiskt J-RPG som inte har något slags mellanting så som Eternal Sonata hade. Utan klassiskt som i Final Fantasy V. Är det så att det finns en hel massa spel åt det här hållet som jag missat? och beror det isåfall på en spelpress och bloggosfär som dödförklarat denna genre för förtur åt coverbased shooters som droppar adrenalin ända ut i dom snaggade hårspetsarna och sandlådespel som bara får mig att rada upp bilar för att se hur många som går att spränga i en smäll för att sedan tröttna?

Nu ska jag inte vara helt obstinat även om jag hade velat! Det har kommit mycket nytt som är bra om inte helt fantastiskt. Bara i år har jag fått spela fightingspel som om om det var 90-tal med Marvel vs Capcom 3, Super Street Fighter IV AE och Mortal Kombat 9. Och jag har gillat andra spel i genrer jag själv bashar som Vanquish. Dom bästa serietidnings spelen har släppts i form av Batman som inte ens är någon hjälte för mig eller var innan kanske man ska säga. Och jag fick idag spelat färdigt Sonic Generation ett bra och värdigt plattformspel med en barndoms hjälte. Men var är mina JRPG?

Jag vet inte... men om någon vet så berätta..

Men medan jag väntar på det så ska jag ta och spela en av dom senaste årens mest hyllade spelserier Uncharted jag är sjukt förväntansfull men lite orolig att eldstriderna ska vara lite långdragna. Allt jag hört om denna serie är "tänk Indiana Jones och matiné film" och hade då hellre önskat spektakulära svärdstrider och användandet av det miljön erbjuder. Men jag tror att helheten kommer vara fantastisk ifall jag inte hypar upp det för mycket för mig själv (är ganska bra på det). Jag funderar på att skita i första spelet men har inte bestämt mig. Är detta dumt? Bör jag spela första med? Let me know!

Om läget. va leget?

Nu har det gått ett tag sen jag uppdatera här vilket inte var tanken från början utan beror på lite olika saker som att jag inte haft internet och har flyttat.
Men nu efter att ha spenderat gårdagen i feberfrossa och natten i feberdrömmar om elektroniska hundar som inte går att stänga av så tänkte jag uppdatera om mitt nya boende.

Jag har som sagt flyttat från andrahand i en kompis lägenhet till min första helt egna lägenhet (vilken jag planerar att aldrig flytta från). Jag bor numera i Biskopsgården tre minuter från hållplatsen Önskevädersgatan.
Yes! it is awsome!
Lägenheten är en tvåa på 56 kvadrat med fönster åt båda hållen. Jag har inte kommit i ordning helt men det börjar kännas lite som hemma. Eller ja jag börjar vänja mig på tanken att inte behöva flytta en tredje gång på två år. Så jag tänkte dela med mig av två bilder här. Den som ligger till höger här är på köket och sovrummet. Vilka ligger till höger när man kommer in.

Men jag tänkte inte vara allt för långrandig här utan faktiskt komma till något av det mest fantastiska med lägenheten vilket är utsikten. Jag överdriver nog inte om jag säger att jag har en av dom (i brist på bättre ord) fetaste utsikterna i stan. Från biskop ser man klart och tydligt Lisebergstornet och förbi men inte bara det utan Läppstiftet som nu i juletid agerar lykttorn. Ja det går att se fler av stans landmärken från mitt fönster. Men gör så att du kommer hit och tittar in istället! Espresso är det som bjuds just nu. Men inte ikväll då jag fortfarande jobbar på att bli frisk och troligtvis får stanna hemma i morgon igen. Eftersom jag fortfarande inte är helt klar utan vinglar till och blir helt slut av att göra något annat än att titta på sitcoms om ingenting, Bless Seinfeld. Fast vi får se hur det känns i morgon som sagt.

Nu ska jag ta en kopp te och se ett avsnitt till innan jag lägger mig.

PS. försök inte komponera magic lekar när du är sjuk. Det är för mycket tanke kraft involverat.

Realism

Förra fredagen i senaste avsnittet av podcasten Retroresan som återfinns på http://www.svampriket.se/ så spelades det gamla NES spelet "Rescue: The Embassy Mission". För den som missat detta fantastiska spel (som jag minns det) så är det ett spel där man är en insatsstyrka som ska stoppa ett terrordåd mot en ambassad. Spelet innefattar tre olika sorters spelläge.
Det första när man ska smyga längs en gata för att ta sig fram. Man får kasta sig mellan sökande strålkastare för att dom inte ska skjuta dig. Gömma sig bakom murar och i trappuppgångar.
I det andra ligger man på ett tak mitt emot ambassadens fasad där du vakar över dom fönster som går att se. Du ligger där för att skjuta dom terrorister som visar sina siluetter i rutorna.
Det tredje efter att du kastat dig in genom ett fönster via ett rep från husets tak är ett väldigt primitivt första persons läge där du vandrar genom alla rum och gör slut på det närvarande hotet.

Jag minns detta spel som något läskigt men extremt spännande. Jag var kanske 7 år när jag spelade det första gången och nu är det ganska många år sen senast. Och även om det var läskigt, spännande och adrenalinfyllt att smyga fram i spelets pixelvärld så är det inte det som är det starkaste minnet från detta spel utan känslan av realism. Det kanske låter konstigt nu men jag minns att jag tyckte att det såg ut som om det var på riktigt, riktiga människor i en livsfarlig situation. Jag tror att det var det som gjorde att det kändes läskigt att det var som om detta spelet från 1989 hade fångat det gråa. kalla och farliga med verkligheten.

Detta har fått mig att fundera lite extra senaste veckan runt just realism i spel. Speciellt i en tid då två av dom just nu populäraste spelen är två spel som försöker göra en så fotorealistisk bild av krig som möjligt det vill säga svenskutvecklade Battlefield 3 och amerikanska Call of Duty: Modern Warfare 3. Jag ska inte säga så mycket om dom eftersom jag inte spelat något av dom mer än BF3 betan. Men det jag funderar över är om Realism är något värt att sträva efter i spel?

För min egna del tror jag inte att det är det. Men det är ju förmodligen så att det hänger ihop mer med allt jag gillar alltså jag föredrar Sci-fi och 80-tals doftande skräck med övernaturliga Freddy Kruegers framför nästan alla andra sorters filmer. Och det samma gäller i spel. Varför undrar säkert någon stackare som läser det här.
Jo en av anledningarna är just att det realistiska kräver en massa regler och lagar som inte får brytas för då faller fasaden och inlevelsen i det. Medans i en fiktiv värld kan jag gå med på att visa saker inte fungerar eller fungerar. För att ge ett ganska enkelt exempel i spel så har vi det här med att man i näst intill alla spel dör och återuppstår som om ingenting har hänt. Detta blir problematiskt för inlevelsen och realismen iallafall i spel som just BF3 och CoD eftersom det går emot vår världs naturlag. Däremot köper jag döden återuppståendet i ett spel som Demons Souls där jag dör men det bara är kroppen och lever vidare i själform som en slags ande tills jag utifrån dom regler som gäller i den världen lyckats återfå min kropp.

Men egentligen undrar jag vad du tycker. Är realism något att eftersträva i spel? Är jag korkad och missat något helt grundläggande och behöver en lavett för att se att vi har realistiska spel och dom är fantastiska? Eller är det helt ointressant hur vida dom är realistiska eller inte?

Vad gjorde du?

Vad gjorde du i helgen?
Vilken klubb? Vilket spel? Vilken film? Vilken Musik?
Låt mig veta berätta lite snabbt om något som förgyllt helgen.

Själv har jag haft fullt upp hela helgen men den var sjukt bra och intrycks rik. Och grädden på moset som man säger var lördagskvällens fantastiska konsert.
Jo för att det var så att i lördags spelade amerikanska Wolves In The Throne Room på Hisingens egna och alldeles eminenta rock och punk häng Truckstop Alaska. Jag hade sett fram mot detta en massa men visste inte om jag skulle ha tid att gå nu när datumet flyttats från den 14e november till den 5e. Men som ni förstår så kunde jag det.. och det kommer jag vara evigt tacksam för!

Wolves in the Throne Room för den oinvigde är ett som redan sagt alltså ett Amerikanskt band som spelar Black Metal med ganska tydliga Doom influenser vilket förmodligen är bidragande till att dom huserar på skivbolaget Southern Lord som även har riktiga tungviktare som Sunn o))), Boris och Burning Witch. Bandet har även folkmusikvibbar över sig.
Detta är ett av banden jag själv spenderat otroligt mycket tid med i mina lurar senaste året och uppskattar väldigt mycket. Dom har nyss släppt en ny skiva "Celestial Lineage" som jag inte hunnit lyssna mer än kanske en två vänder på vilket var lite oroande inför spelningen (som det alltid är när det är konsert på gång och chansen är att det bara blir nytt som man inte själv kan).

Så var det dags och förväntningen nästan lyfter en ur skinnet. Det börjar med en synth som även öppnar nyaste skivans öppnings spår "Thuja Magus Imperium" innan första gitarren kommer som en varning om vad som komma skall. När det sen bryter ut i fantastiskt malande monoton men extremt melodiös och storslagen black metal är det förtrollande i brist på bättre ord.
Jag vimsar runt lite i publikhavet för att se mer och hamnar mer eller mindre ganska långt bak men precis rakt framför scenen. Här står jag sen i med ett konstant leende och gungar i takt. Scenografin med dom fem backdropsen (vad nu man kallar dom andra fyra för hängflaggor?) som går från mitten längst back och fram längs sidorna och från golv till tak med skog med ett djur på respektive. Ger en känsla som i symbios med den otroligt meditativa musiken nästintill får en att tro att man står i en skogssal mitt i natten. Vad kan jag säga att även ifall dom bara spelade låtar från den nya skivan eller rättare sagt skivan från första till sista spår om jag inte misstar mig så var det helt jävla fantastiskt.
Årets konsert för min del även om året inte är slut så vet jag inte vad som skulle toppa detta! Då har jag ändå sett band jag aldrig trodde jag skulle se som Abandon och Skitsystem.

Så lyssna och njut det här var bara för bra!

Så vad gjorde du om du inte var på Truckstop i lördags?

Att Fly.

Så då var det dags igen. Ett nytt försök att delta. Det förra har hamnat i internetets evigt växande kyrkogård där GIF animationer blivit gravstenar sov vilar vid minneslunder av bloggvrak och övergivna mötesplatser.

Jag ska presentera mig lite kort och tanken med det här.
Namn: Peter.
Ålder: 25.
Ort: Hisingen.
Jobb: Ja men allt det där är oväsentligt!

Det som betyder något i denna blogg och tillflyktsort. Är just flykten och det vill säga flykten från vardagen. Resan mot något som blivit mallen för det vi jämför verkligheten mot och refererar till för att förstå det vi ser. För efter att ha växt upp på otaliga skivor så är det svårt att inte säga att den låten beskriver hela mitt liv eller den ska jag ha på min begravning, bröllop etc. Eller filmer som förklarar hur insnöad man själv, är alla känner väl någon som sagt "jag gör också alltid top 5 listor över allt" efter High Fidelity.Eller spel som tar upp all ens vakna tanketid. Jag minns själv som grabb hur pappa slog alla rekord i mitt Tetris och hur jag själv somnade sent på nätterna med Final Fantasy 7 för att vakna upp på morgonen och bara fortsätta utan att ens ha stängt av eller gå för att äta frukost. För att senare hinna spela Zelda innan jobbet som började 06:00 till att som ännu äldre beställa egna Arkad delar från japan för att bygga min alldeles egna arkad sticka. 

Ni förstår?

Ja alltså denna bloggen är tillägnad flykten som ges genom det vi ofta refererar till som Populärkultur även kallad Skräpkultur i vissa kretsar. Det lär bli ett överhängande åsiktsmakande från min sida men även om jag får som jag tänkt en gäst skribent eller två. Samt även en tanke om folk i min närhets tankar i form av intervjuer (som inte har utformats så vi får se och hoppas). Men nu bär det av en liten lätt start som kanske kan utvecklas till något fantastiskt. Har du någon egen tanke om något som bör tas upp eller avhandlas här säg bara till! Vill du ha tankar kring Marvel och dess kaotiska universums förväxlingar säg till! Om Morrisseys outropade presidentskap för tonårsångest säg till! Om MegaMans oförmåga att anpassa sig till nutiden och det oslagbara andra spelet säg till! Vilka Podcasts som ska lyssnas på säg till! Eller något helt annat? Säg till!

Som avslutande på detta något långa och ehh ganska menlösa öppningstal så tänkte jag att tipsa alla fans eller nyfikna av den tyngre musiken om att lyssna på Hisingens alldeles egna och förbisedda "Walk Through Fire". Lyssna på deras skiva "Furthest From Heaven" titelspåret finns att ladda ner på deras hemsida http://walkthroughfire.se/ fantastisk lyssning i en av dom smutsigare musik delarna i vårt avlånga land! 




På återseende! Just det ja man får fjäska i början så tyck till och kommentera