Det första när man ska smyga längs en gata för att ta sig fram. Man får kasta sig mellan sökande strålkastare för att dom inte ska skjuta dig. Gömma sig bakom murar och i trappuppgångar. I det andra ligger man på ett tak mitt emot ambassadens fasad där du vakar över dom fönster som går att se. Du ligger där för att skjuta dom terrorister som visar sina siluetter i rutorna.
Det tredje efter att du kastat dig in genom ett fönster via ett rep från husets tak är ett väldigt primitivt första persons läge där du vandrar genom alla rum och gör slut på det närvarande hotet.
Jag minns detta spel som något läskigt men extremt spännande. Jag var kanske 7 år när jag spelade det första gången och nu är det ganska många år sen senast. Och även om det var läskigt, spännande och adrenalinfyllt att smyga fram i spelets pixelvärld så är det inte det som är det starkaste minnet från detta spel utan känslan av realism. Det kanske låter konstigt nu men jag minns att jag tyckte att det såg ut som om det var på riktigt, riktiga människor i en livsfarlig situation. Jag tror att det var det som gjorde att det kändes läskigt att det var som om detta spelet från 1989 hade fångat det gråa. kalla och farliga med verkligheten.
För min egna del tror jag inte att det är det. Men det är ju förmodligen så att det hänger ihop mer med allt jag gillar alltså jag föredrar Sci-fi och 80-tals doftande skräck med övernaturliga Freddy Kruegers framför nästan alla andra sorters filmer. Och det samma gäller i spel. Varför undrar säkert någon stackare som läser det här.
Jo en av anledningarna är just att det realistiska kräver en massa regler och lagar som inte får brytas för då faller fasaden och inlevelsen i det. Medans i en fiktiv värld kan jag gå med på att visa saker inte fungerar eller fungerar. För att ge ett ganska enkelt exempel i spel så har vi det här med att man i näst intill alla spel dör och återuppstår som om ingenting har hänt. Detta blir problematiskt för inlevelsen och realismen iallafall i spel som just BF3 och CoD eftersom det går emot vår världs naturlag. Däremot köper jag döden återuppståendet i ett spel som Demons Souls där jag dör men det bara är kroppen och lever vidare i själform som en slags ande tills jag utifrån dom regler som gäller i den världen lyckats återfå min kropp.
Men egentligen undrar jag vad du tycker. Är realism något att eftersträva i spel? Är jag korkad och missat något helt grundläggande och behöver en lavett för att se att vi har realistiska spel och dom är fantastiska? Eller är det helt ointressant hur vida dom är realistiska eller inte?
